Vårkänslor

Våren har kommit till Chișinău. Snön har smält bort och temperaturen har lämnat minusstrecket. Jag har ätit min första glass och jag har varit tvungen att knäppa upp jackan för att inte svettas ihjäl. På stan är det mer folk än vanligt och parkerna har börjat fyllas på med människor. Vi längtar tills gräsmattorna blir gröna och man kan sitta ner utan att bli blöt om rumpan. När det sker skavi hänga i parken innan och efter jobbet, äta våra måltid där och surfa runt på internet. (för de har gratis internet i parkerna!)

Jag verkligen älskar våren. Man blir gladare och livet känns alltid som ett rus. En eftermiddag när mitt rum kändes som en bastu och solen sken som mest, började jag skapa en vår spellista på spotify med låtar som Håkan Helström med "Kom igen Lena" och Tingsek med "Nothing, Nobody, Right & Wrongs". Sen hittade jag en låt med Lunds studentkör och tusen känslor strömmade över mig och i mitten av låten märkte jag att jag hade börjat gråta. Vänner, Lund, studier, familj, svenska våren och sommaren, parker, caféer. Jag tänker och saknar er alla!

Typiskt svenskt

I helgen bakade jag kanelbullar som var riktigt uppskattade och försvann inom 24 timmar. Vi är ganska så glupska! Nu så gör jag ärtsoppa. Jag har lagt i ganska så mycket morot för att få lite vackrare färg på soppan. Håller tummarna för att mina kombos kommer gilla det.

När man bor tillsammans med en italienare och en tysk blir det självklart diskussioner om vad som är typsikt för sitt land. Vad äter man? Vad gör man? Hur är klimat och natur? Dianas syn på Sverige är att det är kallt, kallt, kallt och snö. Men hon visste även att det fanns jordbruk och möjligtvis "plocka äpplen"- jobb under sommaren, och även att man tjänar bra men samtidigt är det väldigt dyrt att leva i Sverige.
Felix däremot visste väldigt mycket mer, men det beror på att han var utbytesstudent i Göteborg för sju månader. Musik, mat, klimat och kultur är inte okänt för honom. Vi kan ha ganska så intressanta diskussioner om Sverige och när jag inte kommer på ett ord på engelska kan jag säga det på svenska och han kan för det mesta säga vad det heter på engelska. Fast när vi pratar svenska med varandra får jag för det mesta hålla mig för skratt. Felix pratar svenska med en norsk melodi, allt låter så himla glatt och betoningen på orden är väldigt annorlunda. Men det kanske även beror på att jag min skånska melodi.

Så vad är typiskt svenskt? Blont hår och blå ögon, långa, äter köttbullar och sill, älskar Zlatan och fotboll. Dansar runt en stång och sjunger om små grodor under sommaren. Har lite svårt att hantera alkohol och dricker sig riktigt berusade på snaps under högtider. Trots att svenskarna är reserverade till naturen (vilket beror mycket på det kalla klimatet) är de stolta över sitt land och trots att de inte vill erkänna det så älskar de sin kungafamilj. Vem kommer inte följa kronprinsessans bröllop på TV i sommar?

På festen i lördag började jag prata med en belgisk kille och när jag berättade att jag var från Sverige tittade han förvånat och sa,
"du är den första svensken jag har träffat som inte är blond och har blå ögon."
"Eeh, tack eller vad man ska säga."
Har fått höra från andra att de också blev lite chockade när jag berättade att jag är från Sverige, och jag och Diana hade en diskussion om det och hon trodde i början att jag var från Spanien eller Grekland tills jag började prata och min engelska var för bra. Jag kanske kan lura folk och säga att jag är från något annat land. Eller så är det bara bra för omvärlden ifall stereotypen om svenskar och blont hår och blå ögon spräcks.

Att ha en couchsurfer på besök

Jag och min rumskompis Diana är medlemmar i couchsurfing. Jag har inte varit medlem så länge, men gillar idén att erbjuda och låna någons soffa. Så jag och Diana tänkte att det är en smart idé att erbjuda vår soffa i lägenheten och samtidigt träffa nya människor som kanske till och med kan rumänska och kan lära oss lite. En vecka efter aktiveringen har vi fått tre mail från personer som vill coucha på vår soffa. Väldigt kul!

Så denna helgen hade vi en fransk kille som är volontär i Rumänien på besök, Vincent.

Lördagmorgon kl 9. Vi är på väg till busshållplatsen för att åka in till centrum för att träffa vår couchsurfingkille även kallad Vincent. Det är tjock dimma ut och vi håller tummarna för att det klarnar upp för annars är det inte så kul att göra en sightseeing i stan.


Vi träffar Vincent vid Stefan cel mare statyn, och självklart är jag glömsk och glömmer bort att ta bilder på statyn, trots att det är sevärdheten nummer ett. Vi går bort till vårt nya favoritställe, Greek café. Diana som spenderar större delen av sina somrar på Grekland har hittat sitt andra hem här. Vi beställer grekisk frukost som för min del är en paj med spenat och fetaost och en kopp kaffe, mycket gott men ganska så tungt. Det är inte varje dag man äter matpaj till frukost. Vi pratar och försöker lära känna Vincent lite bättre, som visade sig vara en riktigt trevlig prick.


Det visade sig att våra tummar hade turen med sig, för dimman är borta och vi möts av härligt vårväder. Äntligen! Vi besöker först en kyrka som är belägen i den centrala parken. Kyrkan var väldigt vacker och var utsmyckad med guld detaljer och väggmålningar i starka färger. En väldigt stor skillnad från svenska kyrkor med mer mata färger och diskreta bilder.


Vi går vidare och anländer till en mindre marknad där de säljer souvenirer och konst. Marknaden är full med tavlor på träd och gråtande kvinnor, men även babooskor och handarbete. Jag gillar verkligen babooskorna, och variationen är stor. Det finns allt från traditionell till Harry Potter och Obama.

Promenaden går vidare till Piata Centrale som är en den centrala marknaden där de säljer allt du kan tänka dig behöva. Det är fullt med människor, det är smutsigt, högljutt och underbart. Jag har en stark kärlek till dessa platser då det är här kulturen och traditioner finns. Trots att man tydligt kan se att jag inte är här ifrån, så försöker jag passa in. Jag försöker hitta samma rytm i gången som lokal befolkningen, köpa samma grönsaker som dem och dricka samma (äckliga) kopp snabbkaffe.

På marknaden kan du köpa färsk fisk, vilket är levande fisk som sprattlar runt i små blå lådor. För mig var det en erfarenhet jag gärna hade velat vara utan. Men det jag gillar är att det mesta säljs från stora säckar till kilopris. Pasta, bönor, popcorn, mjöl med mera. Popcorn 3 lei kilot. 1 euro = 17 lei.

Sista destinationen på vår resa var att besöka andra världskriget monumentet, som har en evig eld och identiska gravar för soldater som omkom. Det är en väldigt vacker plats, men samtidigt en jobbig och svår plats. Jag tycker det är svårt att ta in alla känslor man får av dessa platser. De finns mitt bland oss, men vi går för det mesta bara förbi dem och tittar enbart rakt fram.

På kvällen gick vi på fest med andra volontärer. Jag förundras över att det är så himla många tyskar över allt. En fest på 25 personer är minst hälften tyskar.
Resterande av helgen var trevlig och couchsurfing är något jag varmt rekommendera. Du träffar trevliga människor och får samtidigt visa din stad.

Letar efter organisationer och aktiviteter med inriktning mänskliga rättigheter i Moldavien och jag hittade några stycken som jag ska kontakta senare. Det fanns även en organisation som länkade till ett youtube klippet, som på ett bra sätt beskriver FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.




Människorättsmänniska som man är fastnade jag sedan i youtubevärlden och hittade ännu fler bra och intressanta klipp. Här är ett från Amnesty.

Idag har jag jobbat hemifrån och försökt skriva ett pressmeddelande och fixat med Oberlihts facebookssida. Mitt under arbetsgång hör jag musik dunka igång från utanför mitt fönster. Melodin känns väldigt bekant och jag går till fönstret och tittar ut. Skriker ut ett nej, inte den och tänker att av all svensk musik som cirkulerar runt jordklotet kunde väl ändå den här mannen valt en annan låt.



Känner ni igen den?

Amnesty och drömmar

Som tidigare beskrivit är livet här som en karusell och just nu åker jag med min favoritkarusell; virvelvinden. Allt började med att jag i fredags var på ett möte med Amnesty International Moldova med vår mentor och två andra i gruppen. Mötet var främst en presentation av deras projekt och hur man kan vara aktiv. Aktiv som aktivist men även som volontär/assistent. Mina ögon och öron växte när Amnestykillen började berätta att de antagligen behöver volontärer, och möjligtvis med projektet att informera om mänskliga rättigheter. JAG VILL, JAG VILL, började en röst i huvudet skrika. Det här är ju mitt mål med mina studier och med min aktivism - att få jobba på en större NGO (icke statlig organisation) med mänskliga rättigheter och information. Jag försökte på ett tydligt och inte för energiskt sätt berätta för Amnestykillen att jag var intresserad. Nu är det bara att vänta och se vad som händer.

Med denna möjliga möjlighet började nya tankar om Moldavien och min EVS tid födas. Maxtiden att vara EVS volontär är 1 år, och när jag sökte tyckte jag att det kändes jättelångt och ville ha mindre tid och jag hade ju även bestämt med en kompis att vi skulle tågluffa under sommaren och då kan man ju inte vara i Moldavien. Så jag sökte för sju månader, men nu när jag är här och möjligtvis har en möjlighet att jobba på Amnesty börjar tankar om att förlänga mitt projekt väckas. Ett år är inte så lång tid om man gör något som är kul och som är ett av sina drömmål.

Jag leker ännu med tanken och måste kolla upp lite praktiska saker innan något beslutas. Men om möjligheten ges att jobba på sitt drömställe ska man säga nej då?

Att tvätta: Indien mot Moldavien

När jag var i Indien tvättade jag mina kläder genom att först lägga dem i en hink med vatten och tvättmedel, om det fanns, och lät det därefter stå någon timme. Därefter tog jag ett plagg och la det på ett lutande stenbord och började gnugga en tvål mot plagget och försökte få till så mycket lödder som möjligt. Därefter tog man en borste och började borsta bort fläckar och damm. Sedan doppade man kläderna i en annan hink med vatten och försökte bli av med allt lödder, för att slutligen krama ur vattnet och hänga upp det på tvättlinan. Detta var ett jobb som tog ganska så många timmar om man som jag tvättade enbart en gång i veckan.

Nu i Moldavien tvättar jag mina kläder genom att trycka en strumpa som propp i handfatet och sedan lägga i några kläder och fylla på med varmt vatten. Därefter gnuggar jag en tvål på varje plagg och låter det vila i vattnet ett tag. Sen är det bara att ta bort strumpan (proppen) och därefter skölja med nytt vatten.

I vilket land tror ni mina kläder blev mest rena?

Fundering kring kyla del 2

I morse började det regna och snön började sakta smälta bort. Vi började fundera på vår och värme - äntligen! Men på väg hem efter en lång dag med jobb och seminarium möts vi av ett istäckt Chisinau. Isgata, isträd och isbilar - allt såg ut som roliga iskuber. Vackert, kallt och varning för halka.

Berg och dalbana

Igår skrivet till en vän:
Puh, livet här är verkligen som en berg och dalbana. Ibland stortrivs jag och funderar på att förlänga projektet till slutet av sommaren eller till ett helt år, men ibland tar frustrationen över och jag vill bara ta mitt pick och pack och ta flyget hem. Frustrationen växer i och med att det är mycket som är oklart och värdorganisationen känns lite o-organiserad och oseriös. Vi vet inte säkert vart vi ska jobba, på en NGO eller med enbart med egna projekt och kommer det var inom kulturområdet eller socialt/politiskt? Var jag blåögd som trodde på kontraktet och rapporten eller är jag bara lurad? Hade jag förstora förväntningar?
Idag när vi träffade gruppen och vår nye mentor (för den gamla inte fick tillräckligt med lön) fick vi alla ett mindre frustrationsutbrott. Vad händer, vart ska vi jobba? Vi spottade ut alla tankar och vår mentor berättade att mycket hänger på oss själva. Vill du jobba med kultur eller MR får du leta reda på en NGO som jobbar med det. Det kanske inte är så som jag trodde att det skulle vara, men det känns okej. Fast jag kan inte låta bli att tänka att det är bättre om jag avslutar projektet och ser om jag kan söka ett nytt projekt någon annanstans. Men samtidigt vill jag inte göra det heller, för jag vill inte ge upp, för vem säger att det inte kommer bli bättre. Sen har jag lärt känna väldigt fina människor, bla Diana och Felix som jag bor med. Puh, känner mig en aning förvirrad! Och samtidigt har jag en saknadskänsla i magen - saknar dig och alla andra, Lund och MR!

Känsloläget idag:
Nu har karusellsvagnen äntligen ankommit till glädjetunneln efter en lång resa i det oklara. Diana, Felix och jag bestämde oss för att ta saken i våra egna händer och kontaktade en organisation vi träffat som jobbar med kultur och skrev att vi jättegärna jobba där med start så snart som möjligt. Svaret - kom hit så ger jag er information sen kan ni börja! Cementklumpen i magen trollades bort och vi börjar jobba imorgon. Organisationen heter Oberliht och arbetar med att stödja unga konstnärer med bland annat utställningsplatser, men även med att få ut konst i det offentliga rummet. Jag är väldigt förväntansfull och kan äntligen le utan att känna att det är ett påklistrat leenden.