Barn med ballonger i folkmass

Jag är på jobbet och försöker välja bilder från segerdagen 1945 den 9 maj. De firar segern över tyskarna/fasismen och allt är otroligt pro-Ryssland och Sovjet. Mina bilder är fyllda av kommunist tecken, röda flaggor, militärer, blommor och barn med ballonger.

Wind protest

Tänkte dela med mig av några bilder från vårt senaste event på jobbet. Projektet heter Wind protest och är en artistisk intervention som har anknytning till revolutionen den 7 april 2009. Interventionen handlar om yttrandefrihet och tillgång till information. Vi bjöd in allmänheten att skriva ner deras åsikter, känslor och meddelande angående 7 april på klädesplagg och ge dem till oss. För att därefter presentera dem i Flat Space/offentlig miljö. Vi vill med vårt projekt presentera ett alternativt sätt för allmänehten att uttrycka sig på. Vi tror även att det är mer effektivit och fredligt.

Lördagssoppa

I lördag arrangerade vi på Oberliht (jobbet) ett projekt som heter Lördagssoppa och är ett smakligt och experimentelt försök till alternativ insamling för konst- och kulturprojekt.
Vi serverade en grönsakssoppa för 10 lei och med soppan fick besökaren ett röstkort, som hon sedan använde för att rösta på det kulturprojekt hon tyckte att pengarna vi tjände in från försäljningen skulle gå till. Det blev ett riktigt härligt event och det kom ganska så mycket folk.

Det vinnande projekt var ett ekologiprojekt som går ut på att städa en av parkerna i Chisinau och använda materialet att göra konst av. Spännande! Här är lite bilder från i lördags.


Felix och Roman Petruniak, som står bakom projektet, jobbade hårt med att servera soppa till hungriga besökare.





Några av min volontärkompisar. Från vänster: Sara från Portugal,Malthe från Danmark, Sarah från Nederländerna och Felix från Tyskland.


Lördagen var även en "högtidsdag" för de som anser att Moldavien tillhör Rumänien. Slagord som hördes från gatorna var "Basarabia (Moldavien) tillhör Rumänien!" De flesta jag hänger med från Moldavien är pro-rumänien och lika så han här. Jag vet själv inte riktigt vad jag ska tycka då de som skriker högst är renodlade nationalister som inte tvekar att heila.


Dessutom var det Earth Hour i lördags och senare på kvällen sadlade vi om från att sälja soppa till att släcka av alla lampor och istället tända ljus och sjunga sånger mellan 20.30 och 21.30. Allt för Moder Jord.

Det tillagades mamaliga (polenta - majsgröt) över en brasa. Det kokades riktigt länge så det blev som en fast kaka. Riktigt gott!

CHIOSC

Igar och idag jobbade vi med att installera Dianas konstprojekt "My home este casa ta" i ett av vara projekt CHIOSC/FLAT SPACE. FLAT SPACE ska efterlikna en typisk sovjetisk lägenhet där privata sfären är allas sfär, därmed saknas de "fyra väggarna".
Här kan ni se hur en gra byggnad förvandlas till nagot som gör att människorna som annars bara skulle traskat förbi vänder pa huvudet och fragar "Vad är detta? Vad gör ni?"

Torsdag: innan vi börjar arbetet med att installerar Dianas projekt.

Felix tejpar fast de senaste kultur och konst meddelande pa väggen. Meddelande är till för allmänheten som har ett intresse av kultur och konst.

Diana börjar klistra fast sina symboler som liknar saker man har i sitt hem.

Diana förklara: följ linjen och du kommer lära känna mitt hem.

Fredag: Diana och Felix har kämpat pa mest, medan jag har fotograferat och skrivit pressmeddelanden. Vädret är härligt och om nagra timmar ska vi ha vernisage. Te, kaffe, kakor och öl(!) är inhandlat.

Omkring ett 20-tal personer besökte vernissagen och vi är väldigt nöjda. Är dock lite osäker pa om alla förstod att man ska ga runt huset för att se allt. Vi är nog lite för vana vid "platta" verk

En sista bild pa en nöjd konstnär som är en aning publikskugg.

Amnesty och drömmar

Som tidigare beskrivit är livet här som en karusell och just nu åker jag med min favoritkarusell; virvelvinden. Allt började med att jag i fredags var på ett möte med Amnesty International Moldova med vår mentor och två andra i gruppen. Mötet var främst en presentation av deras projekt och hur man kan vara aktiv. Aktiv som aktivist men även som volontär/assistent. Mina ögon och öron växte när Amnestykillen började berätta att de antagligen behöver volontärer, och möjligtvis med projektet att informera om mänskliga rättigheter. JAG VILL, JAG VILL, började en röst i huvudet skrika. Det här är ju mitt mål med mina studier och med min aktivism - att få jobba på en större NGO (icke statlig organisation) med mänskliga rättigheter och information. Jag försökte på ett tydligt och inte för energiskt sätt berätta för Amnestykillen att jag var intresserad. Nu är det bara att vänta och se vad som händer.

Med denna möjliga möjlighet började nya tankar om Moldavien och min EVS tid födas. Maxtiden att vara EVS volontär är 1 år, och när jag sökte tyckte jag att det kändes jättelångt och ville ha mindre tid och jag hade ju även bestämt med en kompis att vi skulle tågluffa under sommaren och då kan man ju inte vara i Moldavien. Så jag sökte för sju månader, men nu när jag är här och möjligtvis har en möjlighet att jobba på Amnesty börjar tankar om att förlänga mitt projekt väckas. Ett år är inte så lång tid om man gör något som är kul och som är ett av sina drömmål.

Jag leker ännu med tanken och måste kolla upp lite praktiska saker innan något beslutas. Men om möjligheten ges att jobba på sitt drömställe ska man säga nej då?

Berg och dalbana

Igår skrivet till en vän:
Puh, livet här är verkligen som en berg och dalbana. Ibland stortrivs jag och funderar på att förlänga projektet till slutet av sommaren eller till ett helt år, men ibland tar frustrationen över och jag vill bara ta mitt pick och pack och ta flyget hem. Frustrationen växer i och med att det är mycket som är oklart och värdorganisationen känns lite o-organiserad och oseriös. Vi vet inte säkert vart vi ska jobba, på en NGO eller med enbart med egna projekt och kommer det var inom kulturområdet eller socialt/politiskt? Var jag blåögd som trodde på kontraktet och rapporten eller är jag bara lurad? Hade jag förstora förväntningar?
Idag när vi träffade gruppen och vår nye mentor (för den gamla inte fick tillräckligt med lön) fick vi alla ett mindre frustrationsutbrott. Vad händer, vart ska vi jobba? Vi spottade ut alla tankar och vår mentor berättade att mycket hänger på oss själva. Vill du jobba med kultur eller MR får du leta reda på en NGO som jobbar med det. Det kanske inte är så som jag trodde att det skulle vara, men det känns okej. Fast jag kan inte låta bli att tänka att det är bättre om jag avslutar projektet och ser om jag kan söka ett nytt projekt någon annanstans. Men samtidigt vill jag inte göra det heller, för jag vill inte ge upp, för vem säger att det inte kommer bli bättre. Sen har jag lärt känna väldigt fina människor, bla Diana och Felix som jag bor med. Puh, känner mig en aning förvirrad! Och samtidigt har jag en saknadskänsla i magen - saknar dig och alla andra, Lund och MR!

Känsloläget idag:
Nu har karusellsvagnen äntligen ankommit till glädjetunneln efter en lång resa i det oklara. Diana, Felix och jag bestämde oss för att ta saken i våra egna händer och kontaktade en organisation vi träffat som jobbar med kultur och skrev att vi jättegärna jobba där med start så snart som möjligt. Svaret - kom hit så ger jag er information sen kan ni börja! Cementklumpen i magen trollades bort och vi börjar jobba imorgon. Organisationen heter Oberliht och arbetar med att stödja unga konstnärer med bland annat utställningsplatser, men även med att få ut konst i det offentliga rummet. Jag är väldigt förväntansfull och kan äntligen le utan att känna att det är ett påklistrat leenden.

Man kan tro när man läser min blogg att jag enbart har firat högtider under min tid i landet ingen visste fanns. Jag måste erkänna att det har varit en hel del, men vi har även jobbat lite och haft presentationer om våra länder på två gymnasieskolor.
Att presentera Sverige känns alltid lite konstigt och svårt. Vad ska man säga? Något om natur och skog, norrsken, bristen på dagsljus under vintern men mycket dagsljus under sommaren, snö, Pippi Långstrump, röda stugor, IKEA och Abba. Något om typiska svensken - blond, blåögd, lång, reserverad, punktlig och vill inte göra bort sig. Jag är stolt över Sverige och att vara svensk men att presentera Sverige tycker jag alltid är lite jobbigt då enligt mig Sverige inte sticker ut så mycket om man jämför med Italien och Tyskland.



I två dagar hjälpte vi till på en organisation som bland annat jobbar med att stödja fattiga familjer och utsatta kvinnor. En uppgift var att dela upp sötsaker i påsar som senare skulle delas ut till barnfamiljer. Felix och Svenia fick klä ut sig till tomtefar och tomtemor, och därefter började promenaden ute i kylan, -10 grader. Mina tår och fingrar var som isbitar efteråt. Att dela ut påsen med sötsaker var en erfarenhet i sig. Vi gick och gick och knackade på en dörr men barnen var ännu i skolan och lika så med nästa dörr. När vi knackade på den andra dörren och fick inget svar tyckte det medföljande tvteamet att nu måste något hända och tur för dem var att en liten pojke fanns i närheten. De ställer upp kameran och ger pojken en påse, och pojken ska le och de tar flera tagningar med samma rörelse. Tomten räcker över godiset och pojken ler. Journalisten i mig säger att detta är fel. Om ingen nyhet finns skapar man en, tittaren behöver inte veta sanningen (?!)
Att även räcka över godis till fattiga känns konstigt då jag inte riktigt kan stå för den sortens arbete utan föredrar hjälp till självhjälp.
Vad tycker ni? Hjälp till självhjälp - för eller mot? Är det okej att journalisten ändrade nyheten?