Berg och dalbana

Igår skrivet till en vän:
Puh, livet här är verkligen som en berg och dalbana. Ibland stortrivs jag och funderar på att förlänga projektet till slutet av sommaren eller till ett helt år, men ibland tar frustrationen över och jag vill bara ta mitt pick och pack och ta flyget hem. Frustrationen växer i och med att det är mycket som är oklart och värdorganisationen känns lite o-organiserad och oseriös. Vi vet inte säkert vart vi ska jobba, på en NGO eller med enbart med egna projekt och kommer det var inom kulturområdet eller socialt/politiskt? Var jag blåögd som trodde på kontraktet och rapporten eller är jag bara lurad? Hade jag förstora förväntningar?
Idag när vi träffade gruppen och vår nye mentor (för den gamla inte fick tillräckligt med lön) fick vi alla ett mindre frustrationsutbrott. Vad händer, vart ska vi jobba? Vi spottade ut alla tankar och vår mentor berättade att mycket hänger på oss själva. Vill du jobba med kultur eller MR får du leta reda på en NGO som jobbar med det. Det kanske inte är så som jag trodde att det skulle vara, men det känns okej. Fast jag kan inte låta bli att tänka att det är bättre om jag avslutar projektet och ser om jag kan söka ett nytt projekt någon annanstans. Men samtidigt vill jag inte göra det heller, för jag vill inte ge upp, för vem säger att det inte kommer bli bättre. Sen har jag lärt känna väldigt fina människor, bla Diana och Felix som jag bor med. Puh, känner mig en aning förvirrad! Och samtidigt har jag en saknadskänsla i magen - saknar dig och alla andra, Lund och MR!

Känsloläget idag:
Nu har karusellsvagnen äntligen ankommit till glädjetunneln efter en lång resa i det oklara. Diana, Felix och jag bestämde oss för att ta saken i våra egna händer och kontaktade en organisation vi träffat som jobbar med kultur och skrev att vi jättegärna jobba där med start så snart som möjligt. Svaret - kom hit så ger jag er information sen kan ni börja! Cementklumpen i magen trollades bort och vi börjar jobba imorgon. Organisationen heter Oberliht och arbetar med att stödja unga konstnärer med bland annat utställningsplatser, men även med att få ut konst i det offentliga rummet. Jag är väldigt förväntansfull och kan äntligen le utan att känna att det är ett påklistrat leenden.