fundering kring kyla

Utanför mitt fönster snöar det och marken får ett tjockare lager med snö. Jag vet inte var jag fick för mig att det skulle vara varmare här. Var det Moldaviens plats på kartan – Moldavien är ju mer söder ut än kalla Sverige? Var det en sort revolt mot min mamma när hon sa att jag borde ta med mig tjockaste jackan, och jag svarade direkt nej, så kallt kommer det inte vara? Nu när jag är här vågar jag sakta erkänna att det är kallt. De senaste dagarna har det varit mellan minus tio och minus femton grader = fyra par strumpor och tröjor, två sjalar och blåa händer och tår. Det är kallt, men det var det i Sundsvall också, fast när det var kallt vandrade vi inte runt på stan i fem timmar och åkte buss utan värme. Nej, vi satt inomhus och drack te, hade raggsockor, ylletröjor och filtar inlindade runt oss.

Men det är något vackert med kylan här. Kanske är det den blå himmelen, det vita andetaget som lämnar munnen och fotavtrycken mina kängor lämnar i snön. Eller kanske att den vita snön skär sig mot de hårda, söndriga betonghusen. Det vilar frihet och oskuld över snön, något de hårda gråa betonghusen med spruckna fönsterkarmar inte vet något om. Vad är frihet när du måste lämna din familj, ditt land för att få ihop pengar att leva för? 1 miljon människor från Moldavien ser inte snön falla över sitt land just nu.

Utanför mitt fönster finns något som ska likna en lekpark, men var är barnen? Var är snögubbarna, snöbollskrigen, pulkorna och skratten som överröstar varandra? Men du sa precis att det var minus tio grader ute, självklart de inte är utomhus. När jag var liten trotsade vi kylan – på med alla tjocka kläder och ut till backen för att åka pulka. Nerför backen tills kinderna var alldeles röda, snoret fryst och storebror mullat dig en gång för mycket. Var är barnen och leken?