fundering kring kyla

Utanför mitt fönster snöar det och marken får ett tjockare lager med snö. Jag vet inte var jag fick för mig att det skulle vara varmare här. Var det Moldaviens plats på kartan – Moldavien är ju mer söder ut än kalla Sverige? Var det en sort revolt mot min mamma när hon sa att jag borde ta med mig tjockaste jackan, och jag svarade direkt nej, så kallt kommer det inte vara? Nu när jag är här vågar jag sakta erkänna att det är kallt. De senaste dagarna har det varit mellan minus tio och minus femton grader = fyra par strumpor och tröjor, två sjalar och blåa händer och tår. Det är kallt, men det var det i Sundsvall också, fast när det var kallt vandrade vi inte runt på stan i fem timmar och åkte buss utan värme. Nej, vi satt inomhus och drack te, hade raggsockor, ylletröjor och filtar inlindade runt oss.

Men det är något vackert med kylan här. Kanske är det den blå himmelen, det vita andetaget som lämnar munnen och fotavtrycken mina kängor lämnar i snön. Eller kanske att den vita snön skär sig mot de hårda, söndriga betonghusen. Det vilar frihet och oskuld över snön, något de hårda gråa betonghusen med spruckna fönsterkarmar inte vet något om. Vad är frihet när du måste lämna din familj, ditt land för att få ihop pengar att leva för? 1 miljon människor från Moldavien ser inte snön falla över sitt land just nu.

Utanför mitt fönster finns något som ska likna en lekpark, men var är barnen? Var är snögubbarna, snöbollskrigen, pulkorna och skratten som överröstar varandra? Men du sa precis att det var minus tio grader ute, självklart de inte är utomhus. När jag var liten trotsade vi kylan – på med alla tjocka kläder och ut till backen för att åka pulka. Nerför backen tills kinderna var alldeles röda, snoret fryst och storebror mullat dig en gång för mycket. Var är barnen och leken?

Vi har nu flyttat till huvudstaden Chisinau och tagit ett jobbigt farväl till Komrat. Staden i sig kommer jag inte sakna, utan två fina vänner, Justina från Litauen och Javier från Spanien. De har hjälpt oss under vår tid i Komrat och delat med sig av sina erfarenheter från deras EVS. Men främst har vi gjort roliga saker - lagat mat ihop, druckit x antal koppar te, youtubat barndomsminnen och tittat på Vänner avsnitt.

Javier and Justina this youtube clip is for you!
Miss you, guys and see you soon in Chisinau!

Fundering kring stereotyper

Det är svårt att beskriva Moldavien. Det är annorlunda men ändå inte annorlunda. Jag försöker beskriva med ord - ryska, pälsmössa, kyla, betonghus, gatuhundar, vodka och vin - och upptäcker att jag bara beskrivit stereotyper. Är det stereotyperna jag enbart ser? Jag försöker hålla ögonen öppna och inte döma men det är svårt, för det som inte är annorlunda jämfört med Sverige ser jag inte.

Man kan tro när man läser min blogg att jag enbart har firat högtider under min tid i landet ingen visste fanns. Jag måste erkänna att det har varit en hel del, men vi har även jobbat lite och haft presentationer om våra länder på två gymnasieskolor.
Att presentera Sverige känns alltid lite konstigt och svårt. Vad ska man säga? Något om natur och skog, norrsken, bristen på dagsljus under vintern men mycket dagsljus under sommaren, snö, Pippi Långstrump, röda stugor, IKEA och Abba. Något om typiska svensken - blond, blåögd, lång, reserverad, punktlig och vill inte göra bort sig. Jag är stolt över Sverige och att vara svensk men att presentera Sverige tycker jag alltid är lite jobbigt då enligt mig Sverige inte sticker ut så mycket om man jämför med Italien och Tyskland.



I två dagar hjälpte vi till på en organisation som bland annat jobbar med att stödja fattiga familjer och utsatta kvinnor. En uppgift var att dela upp sötsaker i påsar som senare skulle delas ut till barnfamiljer. Felix och Svenia fick klä ut sig till tomtefar och tomtemor, och därefter började promenaden ute i kylan, -10 grader. Mina tår och fingrar var som isbitar efteråt. Att dela ut påsen med sötsaker var en erfarenhet i sig. Vi gick och gick och knackade på en dörr men barnen var ännu i skolan och lika så med nästa dörr. När vi knackade på den andra dörren och fick inget svar tyckte det medföljande tvteamet att nu måste något hända och tur för dem var att en liten pojke fanns i närheten. De ställer upp kameran och ger pojken en påse, och pojken ska le och de tar flera tagningar med samma rörelse. Tomten räcker över godiset och pojken ler. Journalisten i mig säger att detta är fel. Om ingen nyhet finns skapar man en, tittaren behöver inte veta sanningen (?!)
Att även räcka över godis till fattiga känns konstigt då jag inte riktigt kan stå för den sortens arbete utan föredrar hjälp till självhjälp.
Vad tycker ni? Hjälp till självhjälp - för eller mot? Är det okej att journalisten ändrade nyheten?

Gruppen

Susi, Tyskland

Svenia, Tyskland

Alina, Tyskland

Felix, Tyskland

Diana, Italien

Våra första veckor i Moldavien har vi ätit lunch och middag på en snabbmatsrestaurang som heter Jug. Maten är väldigt likt svensk husmanskost med potatis, kött och sallad, med undantaget soppa - ofta rödbetssoppa, vilket jag gillar. Att vara vegetarian i Moldavien är inget problem om man älskar svamp och ägg, för det är det jag har fått äta varje dag i nästan tre veckor. Jag har inget emot ägg och svamp, men nu är det något jag gärna väljer bort. Så inga omeletter eller raggmunkar för min del en tid framöver - detta var min basmat när jag bodde i Lund.
Tur för mig och om mina näringsvärden är att vi har nu fått våra matpengar och handlar och tillagar vår egna mat! Lunch idag - rödbets, potatis och morotsröra med en ost som är lik keso.

Traditionell maträtt vid namn Mamalaga - vilket är polenta med ost och gräddfil. Vit, gult och väldigt smaklöst. Var är färgen, kryddorna och dofterna? Måste sluta jämföra med Indien!!!

Vi har firat gamla nyår i Moldavien vilket innebär masker, körsång, bröd, vin och sötsaker. Glädje, dans och vänskap.

Pälsmössor

Att bli besatt av något ger livet det lilla extra. Och min besatthet här har blivit pälsmössor. De ser roliga ut och ger Sovjet, kommunism vibbar. Varje gång jag går förbi någon med en pälsmössa börjar jag fnittra, vilket betyder att jag fnittrar ganska så ofta.


bilden är tagen under ortodoxa jul när vi sjöng julsånger. Jag fick låna en pälsmössa och fick ta en bild med Felix, tysk volontär och två polismän.

För mig är det konstigt att man hänger ut kläder för att torka under vintern. Hur torkar de i kylan? Jag behövde tina mina efter att de hade hängt ute för att torka.

Detta är ganska så många språk som snurrar runt i mitt huvud. Ryska, rumänska, engelska, svenska och tyska. Kan känna mig lite yr och förvirrad efter en hel dag med språkträning och snack.

Det är verkligen viktigt att lära sig ryska och rumänska här då många inte kan prata engelska. Våra språkträning är i gång för fullt och jag har valt att lära mig rumänska då jag tror det är lättare än ryska, men även är rumänska det främsta språket i Chisinau, som är staden vi senare ska bo i. De jag lär mig rumänska med talar italienska och franska vilket har likheter med rumänska, så de har ganska så större förståelse än mig, men jag ger inte upp och min ambition är att lära mig så då kommer jag göra det.

Det känns som om jag har "stängt av" min svenska, och det är verkligen svårt att hitta rätt ord. Min hjärna är helt inställd på engelska. Tänker, drömmer och pratar engelska bara. Kan man "tappa" sitt språk?

En kväll gick vi ut till lokala nattklubben. Drack öl och dansa. Men främst var vi imponerade och lite chokade att en klubb som denna existerar. Klubbens namn CCCP.

Jag har varit i landet många inte visste fanns i 10 dagar och jag är ganska så kulturchockad. Det är inte alls som Indien med en massa människor, färger, ljud, dofter, trafik, saris, mängder ris man skulle äta med höger hand och toalettbesök utan papper. Nej, Moldavien är något helt annat. Det känns som att när jag satte mig på tåget i Malmö mot Kastrup började min resa tillbaka i tiden, si sådär 40 år eller mer. Men jag förstod först att någon tryckt på ”tillbaka i tiden”-knappen när jag skulle byta plan i Riga.

Jag går av planet från Kastrup och möts av ”köp, köp” flygplats med neonskyltar, skyltdockor och flashiga bilar. Jag tittar mig omkring och hittar information om vart min gate är. ”C1”. Jag följer skyltarna och ser att de leder till ett bås där två kvinnor i vit polisuniform sitter. Ovanför båset står det med stora bokstäver ”UTANFÖR SCHENGEN”. Jag ställer mig i kön. Bakom mig lyser neonskyltarna och den senaste musiken spelas från butiken med kläder jag aldrig kommer ha råd att köpa. När det blir min tur går jag fram till kvinnan med lite för mycket blå ögonskugga. Hon tittar på mitt pass, på mig, gör en anteckning och trycker på en knapp så att dörren bredvid båset öppnas. Jag går in och möts av en lång, grå betongkorridor. Var är ljuset, ljudet och konsumtionshetsen? Jag får Sovjet vibbar trots att jag är för ung för att veta vad det egentligen innebär. Jag möts till slut av ett café med väldigt få besökare och bestämmer mig för att hitta min gate och följer skyltarna. Jag möts av en väntsal med grå, metallbänkar och människor iklädda pälsjackor och pälsmössor. Jag blinkar en extra gång och tänker ”jag som trodde att jag inte hade några fördomar”.

Väl framme i Moldavien möts jag av vår handledare Igor (nu skrattar min syster och tänker på betjänten till Dracula vars namn även är Igor. Och syster jag lyckades hålla mig för skratt trots att jag fick din improvisation susande förbi i huvudet). Han, jag och Diana, en annan volontär från Italien åker till en pizzeria och käkar lunch, snackar lite om Moldavien; spåk, kultur, Transnister och EVS. Därefter kör han oss till busstationen som ska ta oss till staden som jag befinner mig i just nu, Komrat. Huvudstaden Chisinãus gator och byggnader ger mig samma knut i magen känsla som Indien ibland kunde ge mig. Till höger ser jag gamla, grå betonghus med tvättlinor fyllda med färglada kläder och till vänster ståtliga lyxkomplex med nyputsade fönster. Fattigdom och rikedom så nära inpå varandra. Jag och Diana diskuterar om det är bättre med segregation som Italien och Sverige, eller är det bättre att din grannes tjänar drömsummor och du precis så att det går runt. Är det konstigt att tycka att det är jobbigare att se européer fattiga än exempelvis indier?

Mina ögon är stora som grytlock och främmande språk snurrar i min skalle. Jag är en aning förvirrad och kulturchockad men framför allt är jag glad. Jag är Moldavien och får se allt det här och försöka förstå. Jag ska få lära känna ett nytt land, ny kultur, nya människor och nya saker. Jag är verkligen här trots att jag inte riktigt kan förstå att det är för sju månader.