måndag 28 december 2009
Status:
fredag 25 december 2009
För lite mer en vecka sedan kom en journalist från Skånska dagbladet hem till mig och gjorde en intervju och jag tänkte att ni kanske vill även läsa artikeln. Trevlig läsning och god jul på er!
"Det okända är spännande"
1ESLÖV. Att kasta sig rakt ut i det okända är det bästa sättet att få veta mer om sig själv. Det tycker i alla fall 21-åriga Helen Brandt från Eslöv, som fick blodad tand efter en resa till Indien och nu styr kosan mot Moldavien.
Men det var alltså i Indien det började. Eller egentligen ännu tidigare, på den utbildning i bildjournalistik i Sundsvall där Helen Brandt kom in direkt efter avslutade gymnasiestudier vid medieprogrammet i Lund.
– Jag kände väl ganska snabbt att jag inte var riktigt redo för att börja arbeta som journalist. Jag var för ung. Hur ska man kunna beskriva en omvärld som man ännu inte själv har hunnit se?
Så efter ett drygt år hoppade hon av, för att i stället göra just det – se omvärlden.
– Jag gick hemma i ungefär tre månader innan jag genom organisationen CIU, Centrum för internationellt ungdomsutbyte, fick möjlighet att resa till Indien.
En resa som alltså gick av stapeln förra hösten och som blev precis så lärorik och givande som hon hoppats.
– I ett land som Indien hamnar man ständigt i situationer där man liksom måste börja från allra första början. Hur äter man, hur klär man sig, hur går man på toaletten? Man lär sig oerhört mycket om sig själv genom att tvingas lösa den sortens problem.
Efter hemkomsten började hon således leta efter nya möjligheter att komma ut i världen.
– Det här med kulturkrockar och kulturchocker är helt enkelt min grej, haha.
Och vill man ha kulturchocker måste man förstås leta upp de allra vitaste fläckarna på kartan.
– Jag kände att jag ville till Östeuropa, just eftersom jag inte vet någonting om Östeuropa.
Genom Eslövs kommun kom hon i kontakt med EVS, Europeisk volontärtjänst, som ligger bakom projektet i Moldavien.
– Jag hade sagt till dem att jag gärna ville jobba med kultur kopplat till mänskliga rättigheter, och det här visade sig vara exakt vad jag efterlyste! Jag ska jobba med att arrangera olika kulturevenemang, teater, film och liknande, för ungdomar där. Så jag blev jätteglad. Och sedan kände jag bara att jaha, och vad är Moldavien? Jag hade verkligen ingen aning.
Skrämmande, kan tyckas, men Helen Brandt tycker snarare att det handlar om någon sorts skräckblandad förtjusning.
– Det är klart att det är lite obehagligt att kliva rakt ut i det okända, men det är ju samtidigt precis det som gör det spännande. Det okända är väldigt, väldigt spännande.
Nu har hon dock hunnit läsa på en del, och vet lite mer om sitt resmål.
– Det är Europas fattigaste land. Att komma dit ska tydligen kännas ungefär som att resa 50 år tillbaka i tiden.
Hon kommer att få lära sig lite ryska och lite rumänska för att kunna göra sig förstådd i ett land där engelska är en ytterst ovanlig kunskap.
– Man får peka, använda kroppsspråket, rita bilder. Man kommer förstås att hamna i enorma missförstånd, och då gäller det ju att lösa dem, säger hon och får det att låta som om enorma missförstånd är något oerhört angenämt.
Under hösten har hon studerat mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, ett ämne som ligger henne varmt om hjärtat.
– Jag brinner för att få bort orättvisor. Det låter klyschigt, men så är det. Jag har alltid trott det bästa om människor, och utgått ifrån att saker och ting går att förändra.
Under gymnasiet var hon engagerad i allt från elevrådet till fredsgruppen, och i dag är hon aktiv inom Rädda Barnen.
– Jag arbetar med något som heter Tjej till tjej, där man är fadder åt tjejer som just har kommit till Sverige. Ofta är man deras allra första svenska vän.
Ett bra exempel på att världen och orättvisorna med fördel låter sig förändras medelst små steg, tycker Helen Brandt.
– Man går ut och fikar ihop, och hon kanske lär sig ett nytt ord. De där små grejerna är ofta de mest betydelsefulla.
Planen är att så småningom snickra ihop en examen med mänskliga rättigheter som huvudämne. Och vem vet, kanske återvänder hon till det där med bildjournalistik en vacker dag.
– Det ligger där och gror. Jag gillar tanken på att jobba med media, jag vet bara inte riktigt i vilken form.
Hennes bildintresse, som bland annat kom till uttryck i den fotoutställning om hennes cancersjuka syster som hon gjorde i samband med att hon gick ut gymnasiet, är fortfarande högst levande.
– Jo, jag tar mycket bilder. Gärna porträttbilder, och lite mer abstrakta saker som man inte alltid ser vad de föreställer.
Kanske blir det rentav där hon hamnar till slut, inom konstfotograferingen.
– Ja, vem vet. Vi får se. Jag tror på att låta livet självt bestämma.
Ålder: 21
Bor: Har bott i Eslöv i hela sitt liv men har under hösten haft ett andrahandskontrakt i Lund på en lägenhet som hon delat med en kompis
Gör: Pluggar mänskliga rättigheter i Lund
Intressen: Fotografi, musik, att umgås med vänner
Aktuell: Åker snart till Moldavien genom organisationen Europeisk volontärtjänst (EVS)