Jag lovade att skriva om denna högtid trots att det var väldigt länge sedan den inträffade. Mitt minne börjar även svika mig så det blir mer bildtext än text.
I Moldavien och jag tror även i andra ortodox-troende länder firar man inte bara påsk, som vi i Sverige, utan även påsk för de bortgångna. Jag minns inte exakt hur många dagar efter påsk för de bortgångna firas men det är nära inpå den "riktiga" påsken.
Jag och Felix tar bussen för att möt upp en av våra moldaviska kompisar, Mihai. Han har lovat att ta med oss till kyrkogården och visa hur man firar. Själv är han inte så förtjust i allt firande då han anser att det mest är ett stort jippo, där man får möjligheten att ännu en dag bli full på hemmagjort vin.
När vi började vår resa var bussen nästintill tom men sakta fylldes den på desto närmare vi kom mötesplatsen. Gatorna var ovanligt tysta och knappt någon trafik. Vi likt alla andra på bussen steg av vid Circu. Vi möts av ett yr av människor, blommor och ljus. "köp, köp, köp!" Människor med stora picknickkorgar försöker tränga sig fram i folkmassan. Bussar ankommer och fylls snabbt på med människor. Det känns inte som om jag är på väg för att fira en högtid på en kyrkogård utan mer en fotbollsmatch. Vi hittar Mihai och han frågar vad vi tänker på när vi ser allt detta och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det är konstigt och spännande.
Vi ankommer efter en busstur likt fiskar i en konservburk och möts av ännu mer "köp, köp, köp!" Blommor, ljus, mat osv. Det står till och med en matkiosk på kyrkogården. Ska det inte vara en pizzastrut till minnet av din släkting? En konstig känsla infinner sig i magen och jag förundras och äcklas samtidigt. Konsumtionshysterins mörka sida, men och ett stort men här är kyrkogården inte bara en plats som är grå och trist. Påsk för de bortgångna handlar om att tillsammans med de avlidna fira påsk vilket betyder att man äter, dricker och umgås vid gravstenarna. Man lägger mat vid gravstenen, håller vin på graven och säger några ord. Överallt kring gravstenarna finns det bord och stolar, där människor packar upp sin picknickkorg och har en stor festmåltid. Hemmagjort vin, bröd, mjuk påskkaka, godis, frukt och inlagda grönsaker. Jag förundras och tänker att detta hade aldrig kunnat ske i Sverige. Där ska en kyrkogård ska vara tyst, lugn och i ordning. Gravstenarna ska vara i rader och strukturerade. Vi har hyfsat anonyma gravstenar, där namn, födelse- och dödsdatum, och ibland yrke graveras. Här är det långa texter, bilder på personens yrke men framför allt porträtt. Graven blir otroligt mycket mer personlig och svårare att inte beröras av när personens porträtt tittar på en.
Påsk för de bortgångna var väldigt konstigt, spännande och speciellt. Det jag tror jag kommer ta med mig hem är att inte se kyrkogården som en tråkig och trist plats utan som en plats som borde vara fylld med mer glädje och kärlek. De firar för att minnas och för att umgås.
