Jag har varit i landet många inte visste fanns i 10 dagar och jag är ganska så kulturchockad. Det är inte alls som Indien med en massa människor, färger, ljud, dofter, trafik, saris, mängder ris man skulle äta med höger hand och toalettbesök utan papper. Nej, Moldavien är något helt annat. Det känns som att när jag satte mig på tåget i Malmö mot Kastrup började min resa tillbaka i tiden, si sådär 40 år eller mer. Men jag förstod först att någon tryckt på ”tillbaka i tiden”-knappen när jag skulle byta plan i Riga.

Jag går av planet från Kastrup och möts av ”köp, köp” flygplats med neonskyltar, skyltdockor och flashiga bilar. Jag tittar mig omkring och hittar information om vart min gate är. ”C1”. Jag följer skyltarna och ser att de leder till ett bås där två kvinnor i vit polisuniform sitter. Ovanför båset står det med stora bokstäver ”UTANFÖR SCHENGEN”. Jag ställer mig i kön. Bakom mig lyser neonskyltarna och den senaste musiken spelas från butiken med kläder jag aldrig kommer ha råd att köpa. När det blir min tur går jag fram till kvinnan med lite för mycket blå ögonskugga. Hon tittar på mitt pass, på mig, gör en anteckning och trycker på en knapp så att dörren bredvid båset öppnas. Jag går in och möts av en lång, grå betongkorridor. Var är ljuset, ljudet och konsumtionshetsen? Jag får Sovjet vibbar trots att jag är för ung för att veta vad det egentligen innebär. Jag möts till slut av ett café med väldigt få besökare och bestämmer mig för att hitta min gate och följer skyltarna. Jag möts av en väntsal med grå, metallbänkar och människor iklädda pälsjackor och pälsmössor. Jag blinkar en extra gång och tänker ”jag som trodde att jag inte hade några fördomar”.

Väl framme i Moldavien möts jag av vår handledare Igor (nu skrattar min syster och tänker på betjänten till Dracula vars namn även är Igor. Och syster jag lyckades hålla mig för skratt trots att jag fick din improvisation susande förbi i huvudet). Han, jag och Diana, en annan volontär från Italien åker till en pizzeria och käkar lunch, snackar lite om Moldavien; spåk, kultur, Transnister och EVS. Därefter kör han oss till busstationen som ska ta oss till staden som jag befinner mig i just nu, Komrat. Huvudstaden Chisinãus gator och byggnader ger mig samma knut i magen känsla som Indien ibland kunde ge mig. Till höger ser jag gamla, grå betonghus med tvättlinor fyllda med färglada kläder och till vänster ståtliga lyxkomplex med nyputsade fönster. Fattigdom och rikedom så nära inpå varandra. Jag och Diana diskuterar om det är bättre med segregation som Italien och Sverige, eller är det bättre att din grannes tjänar drömsummor och du precis så att det går runt. Är det konstigt att tycka att det är jobbigare att se européer fattiga än exempelvis indier?

Mina ögon är stora som grytlock och främmande språk snurrar i min skalle. Jag är en aning förvirrad och kulturchockad men framför allt är jag glad. Jag är Moldavien och får se allt det här och försöka förstå. Jag ska få lära känna ett nytt land, ny kultur, nya människor och nya saker. Jag är verkligen här trots att jag inte riktigt kan förstå att det är för sju månader.